Korkad mamma. Faktiskt!

Ja, läraren för två inlägg sedan fick även lite skäll av rektorn och han är nu allmänt småtjurig på mig. Läraren alltså. Men det är inte de enda dispyter som har pågått.

Min lillebror spelar fotboll på onsdagar så igår följde jag och mamma med honom på träningen. Det är ett sött litet knattegäng som lattjar lite smått med bollen och gör ett antal tricks innan de delas upp i lag och ska börja spela. Det hela börjar väldigt bra – grabbarnas mammor (inga pappor är närvarande) applåderar medan grabbarna gör modiga försök till mål och lillebror min lyckas rädda två bollar.

En lite större grabb ser sin chans till ett mål, tar sats och springer mot bollen för att sparka och bollen flyger mot målet – brorsan räddar bollen. Då springer alltså denna kille fram till min lillebror och knuffar ner honom till marken. Brorsan reser sig upp och blänger lite lagom förbannat på honom innan han vänder sig om för att gå tränaren som på sekunden sa till dom båda att komma dit.

Men den här pojken uppskattade inte direkt blicken han fick av brorsan och springer därför efter honom, hoppar på honom, och knuffar honom nedför en backe. På den backen stod en gammal trasig bänk som brorsan landar på och bänken landar i sin tur på honom när han rullat nedför backen. Detta sker under loppet av ca 10 sekunder.

Alla tittar storögt och häpet på hela händelseförloppet och morsan springer ned till bror min och ber honom ställa sig upp, vilket han inte kan.

Mamma:
- Jag ringer en ambulans i försäkerhets skull. Han har rätt ont.
Den andra grabben mamma:
- Det var det löjligaste! Det är ju bara att fortsätta spela, det där kan inte ha varit särskilt farligt! Att sånt hönsmammeri ska tillämpas av något så harmlöst!

Jag kokar upp och det första mamma gör är att ge mig en sträng blick då hon vet att jag skulle gett kärringen en riktig utskällning om jag fått chansen.

Mamma:
- Du bör tänka över din egen uppfostran istället för att kritisera andras!

Alla stod alldeles stumma och grabbens mamma mumlade någonting om att det var dags för dom att gå hem.  No shit.

Brorsan bröt ett ben i foten och får gå med krycka, stackarn. Jag vet inte vem jag ogillar mest, den där grabben eller hans mamma.

Over and out!
/Natascha

Korkad lärare. Faktiskt.

Tjenixen!

Jag vet att jag inte uppdaterar särskilt ofta, och just nu är det inte mycket jag kan göra eftersom jag är väldigt upptagen med bland annat skolarbete. Det känns väldigt synd eftersom jag älskar att skriva och föra diskussioner med andra människor.

Det är däremot härligt att så många ändå följer min blogg, kommenterar, länkar och skriver mail till mig.
Det uppskattas!

Nu till ämnet.

Susanne och jag sätter oss som vanligt vid bordet längst fram på engelskan. Det är 5 minuter kvar tills att lektionen börjar och vi plockar upp block och dylikt. Medan jag rotar i min väska och inser att jag lyckats glömma både pennfodral och själva engelskaboken i skåpet, så drar sig läraren fram till vårt bord.

Lärare (tittar allvarligt på mig):
- Natta.
Jag
- Ja?
Lärare:
- Varför åt inte du idag? Du var inte i matsalen.

Jag förstod precis vad det handlade om. Den här läraren ska predika om varför det är viktigt att äta.
Jag förväntade mig inget mer än ett tal om hur man får svårt att koncentrera sig på lektionerna utan mat, hur man inte orkar med gympan och känner sig allmänt trött.

Jag:
- Jag åt på stan med Jonna, det är lugnt.
Lärare:
- Natta, är du säker på det?
Jag:
- Ehh, ja?
Lärare:
- Skulle Jonna intyga detta?
Jag (förbryllad):
- Ja…?
Lärare:
- Var är Jonna nu?
Jag:
- Hos skolsyster. Vadår…
Lärare (avbryter):
- Jaha. Jasså. Mmm…

Och så var det igång. Natta, hur lång är du? Natta, vad väger du? Natta, ditt BMI ligger bara på 16.8! Natta, jag måste ringa dina föräldrar. Natta, jag ska prata med din klassföreståndare. Natta Natta Natta.

- Jag heter Natascha. Jag äter och mår bra.

Vid det här laget hade alla hunnit komma in i klassrummet och sätta sig. Det var knäpptyst.

Tills Jonathan sa:
- Är du helt dum i huvudet eller? Vet du hur mycket hon äter? Har du sett? Hon åt t o m upp min kebab en gång. På 4 minuter!

Men nej, han ringde mina föräldrar, skolsköterskan och gymnastikläraren. Pappa fick intyga att jag ”åt för fem elefanter” (vad fint han pratar om mig, far min) och mamma nästintill skällde ut läraren för att han tog upp ämnet inför hela klassen.

Men det är klart att man har världens anorexi-rykte nu. Jippie.
Kollade även upp vad BMI är. Jävla hokus pokus.

Over and out!
/Natascha

Min anonymitet

… beror på många saker. Så vi gör en lista:

• Först och främst ser jag ingen direkt anledning till varför mitt utseende skulle vara så viktigt. En läsare skrev just ”Om du nu står för vad du säger- varför visar du då inte ditt ansikte?”. Det är i princip samma sak som att fråga ”Om du nu gillar apelsiner – varför äter du inte pasta?”. Mina åsikter och mitt utseende är två vitt skilda saker, på samma sätt som att apesiner och pasta inte är samma sak. Att man står för sina åsikter ska väl inte mätas i hur många egobilder man postar?
• Det är inte första gången som jag fått liknande kommentarer, utan detta är något man får höra om och om igen. Och det är rätt underhållande – att se hur folk måste ha något visuellt för att avgöra vad de tycker. Samhället har blivit så utseendefixerat att ens yttre i vissa fall är helt avgörande för hur ens åsikter kommer uppfattas. Så det jag gillar bäst med min anonymitet är hur den utmanar folk att verkligen läsa det jag skriver istället för att glo på massa egopics och kritisera mitt yttre. Ni hör hemma här eller i värsta fall här.
• Vilka vet om min blogg? Mina närmaste vänner och mina päron. De sistnämda läser inte bloggen men jag diskuterar bloggens alla ämnen med dom så de vet mer eller mindre om vad jag skriver och vart jag står i frågan. De uppmuntrar mig att vara ifrågasättande och kritiserande även när det inte håller med mig – som mamma brukar säga ”sitter man tyst på en stol och bara ler så kommer man ingenvart”. Men de är även väldigt noga med att jag inte avslöjar får många personuppgifter. De vet att jag kan vara rak på sak och stå för vad jag tycker, och lika lätt som folk gillar sånt kan andra lätt bli irriterade på det. När det kommer till internet kan man aldrig vara för säker.

————————————————————————————-

(På tala om utseende…) Jonna och jag hittade en rolig sida där man kan ladda upp bilder på sig själv och kolla vilka kändisar man är lik. Som ni ser är jag uppenbarligen lik massa sköna ladies – och snubben längst upp…

Titta så jobbigt anonym man kan vara =)

I nästa inlägg återgår jag till något politiskt ämne eller samhällsproblem. Jag har fått många mejl med förslag om vad jag ska ta upp i bloggen – ni har asbra ideér! Kom gärna med fler förslag!

En söt läsare skrev på sin blogg:
”Natascha. Jag hoppas hon bler Sveriges stadsminister! Hon skriver så bra, och har underbara åsikter! Wiie”

Tack!

Over and out!
/Natascha

Blondinbella och min pappa är busted

Jag vet att Blondinbellas lögner och PR-trick börjar bli allt vanligare att läsa om och jag tänkte att jag skulle lägga det på hyllan ett tag. Men så hör jag Susanne fnissa vid datorn bredvid mig.

Susanne:
- Hon har verkligen officiellt förklarat sig avslöjad. Och hon tar ut allt på Stina Lee, haha!

Blondinbella som fått hela sin image totalt röjd de senaste dagarna väljer att ta ut sin ilska över denna förlust på den hyllade bloggerkan Stina Lee. Det var ju bland andra denna bloggerska som genomskådade Blondinbellas PR-trick angående ”övergreppet” och riktade kritik mot hennes vilda supande. Blondinbella vars lögn blivit helt blottad till hela bloggvärlden och övriga internet har i sin desperation bestämt sig för att det inte finns något bättre att göra än att försöka dissa den hyllade bloggerskan Stina Lee.

I rest my case.

—————————————————————–

Och för alla som tjatar om en bild på mig; tacka Jonna som pusslat ihop två random bilder av mig för att försöka ge er en så tydlig bild som möjligt av hur jag ser ut!

Jag är så jävla snygg.

———————————————————————–

”HEj,
Jag läste din blogg nyss o kan inte säga annat än att jag gillar den. Och på sättet du skriver på skulle du lika gärna ha kunnat vara 25 som precis som jag, 14. Sitter bara o håller med i allt du skriver. Otroligt roligt att det finns människor som bloggar om saker som faktiskt har betydelse.
Keep it up!”

Tack Sanna!
Vill även tacka alla de som skriver så underbara saker om min blogg och länkar hit från deras egna bloggar. Ni är guld värda!

Ja just det. Idag satt jag i soffan och lyssnade på Bimbo Boy låtar när pappa satte sig bredvid och undrade vad jag hade för mig. Jag svarade att jag lyssnar på Bimbo Boy. Pappa asgarvade. Jag ger honom hörlurarna men det skulle jag inte gjort för nu får jag inte tillbaka min Ipod. Han påstår att han lyssnar på Metallica låtar men det vet jag att han inte gör eftersom Susanne upprört raderade allt Metallica relaterat på min Ipod igår medan hon förargade sig över att dom blivit mainstream. Så pappa är busted…

Over and out!
/Natascha

R.I.P

Jag vet, jag vet. Jag har inte skrivit på ett tag.
Men det är mycket som har hänt som jag har blivit tvungen att ta i tu med.

Min faster har dött, vilket har varit väldigt svårt för mig att komma över. Vi stod varandra jättenära. Det var hon som lärde mig allt jag vet om preventivmedel, tyskans alla svordomar (hehe), hur man äter utan att sabba sitt läppglans + att ett av mina absoluta favoritsaker att göra var att spela Super Nintendo med henne medan vi frossade i chips och godis. Vi kunde prata om allt.

Sen är det även så konstigt hur man reagerar när man får reda på att någon nära har dött. Jag kände absolut ingenting när beskedet kom, jag var väl chockad. Inte ens på begravningen grät jag, allt jag kunde tänka på var den där röda väskan hon hade gett mig. Så jag satt hela behgravningen och funderade vart jag hade lagt den. Men nu blir jag alltid jätteledsen varje gång tänker tillbaka på vårt Super Nintendo-spelande för jag saknar det så. Det har varit jättejobbigt.

Det var först igår jag insåg att jag inte bloggat på ett tag, men nu har jag bestämt att allt sånt här kommer skrivas ner i bloggen framöver. Det fungerar säkert bra som terapi =)

R.I.P – Sandra

Over and out!
/Natascha

Rykten

Man skulle kunna ha trott att det omöjligt hade kunnat bli sådan uppståndelse kring lilla mig. Sedan en vecka tillbaka har lögner frodats i en miljö där folk borde ha bättre saker för sig; skolan. Men det är ännu en gång bevisat att det även finns tid för annat än läxor, prov och smygrökning + kortspel på rasten.

Och det är inte några små vita lögner, utan här har personerna ifråga använt fantasin rejält:

1. Jag har antagligen dejtat en kille som jag förlovat mig med, men det tog slut mellan oss i torsdags för att han slog mig.
2. Under tiden detta förhållandet pågick dissade jag alla mina vänner, så nu efteråt vill ingen umgås med mig.
3. Jag är tydligen adopterad också.

Vad får folk allt ifrån? Visst, jag vet att folk har en tendens att överdiva dittan och datten, även vuxna människor. Det är nog t.o.m lite typiskt oss svenskar. Men att hitta på någonting helt ogrundat och absurt och sedan gå omkring och sprida dessa lögner om en person är för mig bara patetiskt.

Jonna:
- Men varför påstår folk som här skit om Natascha? Hon är ju sansad, lugn och shysst.
Susanne:
- Precis. Är man sansad, lugn, shysst och självsäker så får man skit för det.

Over and out!
/Natascha

Alla Hjärtans Dag

Blä. Jag hade skrivit ett jättebra blogginlägg men så loggades jag ut. Morr.

Hursomhelst så diskuterade vi brott och straff på svenskan igår, och då kom givetvis frågan om dödsstraff upp. Jisses vilken livlig diskussion det blev. Jag är helt emot, Jonna som uppenbarligen är för joinade konservburkarna (som vi kallar de konservativa i vår klass), Susanne snackade olika aspekter med läraren och Jonathan var bara allmänt förvirrad. Men jag lyckades få över honom på den goda sidan efter en debatt med Lukas =) Men vad tycker ni, finns det fall då dödsstraff är grundat? Och vem har rätt att bestämma det?

Igår var det Alla Hjärtans Dag. Den enda tid på året som jag känner att det skulle vara mysigt med en pojkvän. Jag och Jonna försöker jämt intala oss att det är bättre att vara singel och att man har mer frihet – till vi ser Herr B och i princip dreglar ner oss själva. Men jag har bestämt mig, han är no good. Han får mig att tappa koncentrationen. Sen är han säkert hemskt tråkig… och dötrist… och alldeles, alldeles underbar… =)

Men Jonna och jag frossade i choklad och geléhjärtan =)

Over and out!
/Natascha

Identitetskris

Det är något med mig och min ständiga identitetkris som är otroligt otillfredställande. Jag kan inte (likt andra), börja klä mig i punkarkläder, känna mig skitcool och sen gå omkring så alldeles nöjd i 2-3 år. Nej nej, för mig är det inte riktigt så enkelt. Orsaken till att jag tar upp det här är för att jag, icke-officiellt, har bytt namn från mitt andranamn och egentliga tillstalsnamn Nicole. Mest för att folk kallade mig Nicki och för att jag hatar smeknamn på mig själv. Så då blev det till att kalla mig Natascha (mitt förstanamn) och kallar man mig något annat får man givetvis stryk. Men så idag:

Jag – Tjena Adde.
Adde – Tjena Natta!

Sen står han där och tokflinar mig mitt i fejjan. I slutet av dagen har detta virus spridit sig och skapat en epidimi – jag är helt enkelt numera Natta, och inget annat, enligt omgivningen. Dessutom har jag slut på namn nu. Jaja, man kan inte alltid få som man vill här i livet.

Glader: Jag träffade en av mina favoritlärare (för sånna har jag nämligen) idag på stan, och han berättade att han ansåg att jag skulle kunna bli en bra journalist.
Butter: En tjej på min skola letar reda på mina konton på diverse sajter, och letar efter allt som är anmälningsbart; dvs inte så mycket. Men jag har ju fått cencurera diverse tröjor som gör reklam för Coca Cola… hopplöst =)

Jag och Jonna hittade en rätt kul sida på internet i fredags där man kan göra Southpark-gubbar. Jonna gjorde mig (till vänster) och jag gjorde Jonna (höger då, naturligtvs). Tema: Morgon-trötthet.

Over and out!
/Natascha